Nyfiken

Nu dröjer det inte länge innan tornseglarungarna vid Sammakkosjön lämnar Kennys kubbholkar för en lång resa söderut. Veckorna innan de skall flytta sitter de ofta i bohålet och tittar ut för att skapa sig en bild av omgivningen men också för att lära sig de olika kompasserna som de skall använda för att hitta rätt under den långa resan. Tornseglarna har förmågan att flyga dygnet runt och de måste därför kunna hålla kursen under både dag och natt. Vi kan anta att som för många fåglar och andra djur är de starkt beroende av en solkompass, antagligen tidkompenserad, dvs den korrigerar för att solen rör sig över himlen. Dessutom har de antagligen en magnetkompass, kan se och använda stjärnor under natten och kanske kan de också se polariserat ljus, vilket många insekter och antagligen också fåglar kan göra. Det är så många spekulationer man måste tillåta sig här, och det känns en smula otillfredsställande då i stort sett navigationssystemet för tornseglare är helt outforskat. Trots det visar tornseglaren prov på extrem förmåga både vad gäller flyganpassning, men också vad gäller flyttningsdistans och förmåga att återvända till samma häckningsplats. Kenny Ärlebrand har tagit fotot på den snart utflugna tornseglarungen i Sammakko. Låt oss hoppas på en god tur och fint flygväder när det väl bär av!

Susanne

Ett fynd

Från Ringmärkningscentralen vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm fick jag idag en rapport om ett ringfynd från en av de tornseglare som ringmärkts i Jan Holmgrens koloni i Skurup. Fågeln ringmärktes som bounge och har nu under sommarmånaderna rapporterats funnen död i en trädgård i Limhamn, troligen dödad av katt i närheten av dess häckningsplats. Distansen mellan födelseplats och den plats där fågeln slagit sig ner och häckat är endast 34 km, alltså inte särskilt långt, men visar att tornseglarungen inte kommer tillbaka till exakt samma koloni och område där den är född. Fyndet utgör ingen sensation, men ger ändå en inblick i tornseglarnas liv och hur just denna fågel har överlevt sitt första levnadsår och sedan lyckats med ett antal flyttningar innan dess liv avslutades i klorna på en katt. Tornseglaren med ringnummer A 40315 hade ett syskon i kullen och blev hela 8 år och 332 dagar. Men det finns ringfynd som visar att de till och med kan bli äldre än 20 år.

Susanne

The shifts through your field season

"Repetition is mother of knowledge"

- as the saying goes.
Sometimes repetition is boring but necessary, sometimes it can be amusing. In field the seasonal repetition can be both.

After several visits to the same field locations, as my field studies include, you will not evade noticing the appearance and disappearance of organisms that seasonal changes bring. Insect species have their different peaks, plants start to flower other wilt and set seeds, the whole landscape change in colour, in short, phylogeny, as we ecologist call it.
This repetition is among the amusing ones I would say. In my case, as an pollination ecologist, the shifts in pollinator species and flowering plants is interesting to observe as they also depend on each other. Some pollinators, as many species of bumblebees, keep foraging and rearing young almost all the summer and consequently needs flowering plants all along. They can shift the species they visit, even if they have their favourite groups, but need them to be in enough numbers to be able to sustain their energy demanding flight and hungry larvae.
Sometimes, at least in some types of landscapes, this is not the case. Many late flowering plants do not appear in enough number and fewer pollinators may be sustained. This is noticeable when you visit several landscape types many times during the season.

A Common carder bumblebee (Bombus pascuorum) foraging on Brown knapweed (Centaurea jacea).

Also the peaks of the different guilds of pollinators can be seen. In May and June wild bees are very active but there are still quiet few hover flies. In contrast July abounds in hover flies but the wild bees are, especially at the end, not so abundant any more.
After some years of field work as a PhD-student working with insects one, at least I do, tend to remember and refer to different year as "a really good year for insects" or "that year there was very little activity. Could it have been the cold spring?" and so on. Well this year was in between I would say.
Yearly variation is an important concept in ecosystem function ecology as a factor affecting stability. Repeating measurements during a longer period can reveal interesting, and sometimes complex, structures in ecological systems. It can also lead to new questions to seek an answer to.

So the conclusion must be, I guess: even in field work, repetition is mother of knowledge.

En tom holk

Nu har tornseglarungarna i holk 21B sedan ett par veckor lämnat kolonin i Ekologihuset för sin första flyttning. De två som vi kunnat följa på CAnMoves hemsida under sommarmånaderna har nu vuxit sig så stora att de kan påbörja sitt liv på vingarna. Under tiden i holken kommer föräldrarna med mat till ungarna och de kan ibland göra flera besök i timmen när det är gott om mat. Vissa perioder kan ungarna öka mer än ett gram i vikt per dag. Varje gång föräldrarna kommer med mat har de flera hundra, ibland tusentals insekter som de rullat till en boll och som de håller i undre delen av näbben. Det är ett under att degamla tornseglarna kan hålla reda på detta myller av smådjur i näbben utan att tappa någon! Om de av misstag släpper en hel eller delar av en insektsboll i handen då vi fångar dem kan vi se att en del av insekterna fortfarande lever. Många små insekter, sk. luftplankton, fångas på många hundra meters, ibland tusen meters höjd. När ungarna först ökat en bit över femtio gram och sedan minskat något kan man förutse att de snart skall flyga ut. Vingpennorna har då i det närmaste nått sin fulla längd. Ungarna tränar vingarna en del i holken veckorna innan det är dags att testa dem i luftrummet. Flygmusklerna måste stärkas så de klarar ett långt liv på vingarna. Den första perioden är mest kritisk. Våra två seglarungar från holk 21B vägde 45,0 och 49,5 gram ett par dagar innan de flög ut i slutet av juli och deras vingar var över 165 mm långa.

Susanne

Efter regn kommer sol

Ett kalluftsinbrott, med regnskurar och stark vind drar in över södra Öland. Det är ruskväder under morgontimmarna. Genast ser jag tornseglare streta mot vinden på låg höjd i riktning mot söder över alvaret och Schäferiängarna. Det känns lite höstlikt i luften och årets återresa har påbörjats mot söder för några av de lokala tornseglarna. Dessutom slår det mig att jag inte hört de unga ännu ej häckande fåglarna flyga runt och jaga varandra över hustak och trädkronor i byn så mycket de senaste dagarna. Kanske har också de passat på att lämna Sverige för en havspassage och sedan fortsatt resa söderut över Europa? Vi kommer ännu att ha flera veckor med gott seglarstreck, men det kännas redan att vi närmar oss hösten. De arktiska vadarna, tringor, kärrsnäppor, små- och storspov ses i allt större flockar längs stränderna på södra Öland. Ett tydligt tecken att nu är det höst och flyttning.

Susanne

Flygträning under pannan

Inne i sovrummet i huset på Öland kan jag höra hur seglarungarna tränar vingarna inför livets första flygning där de ligger i boet under tegelpannorna vid takbrottet. Ett upprepat knackande ljud när vingknogarna slår mot underlaget. På morgonkvisten är de speciellt aktiva, men även fram mot kvällen när föräldrarna åter kommer mer frekvent med mat. När de gamla fåglarna anländer hörs en liten duns då de slår an mot den lösa tegelpannan, sedan det igenkännbara krafset av klorna då de kryper in till ungarna. Det är imponerande hur de gamla tar sig in och ut från boet bland träden i trädgården. Ibland ger de sig in i hög fart och jagar varandra ändra fram emot målet. Ut ser jag dem ibland gina under trädkronan av det närmaste plommonträdet, en smal passage som de klarar lätt.

Luften är full av lokala häckande seglare och de som ännu inte startat att häcka. Jag gissar att det också kan finnas en del flyttande seglare med i flockarna, som snart skall lämna Sverige för sydlig kurs ner mot den Afrikanska kontinenten. Känner mig en aning vemodig vid blotta tanken att de kommer att vara borta inom kort och lämna oss utan ett igenkännbart stycke sommar, för att få oss att längta och se fram emot deras återseende i maj igen. Innan dess en lång kall vinter. Till återseendet kommer vi att ha mycket arbete med att analysera våra ljusloggerdata för att ta reda på vart de flyttat och vilken flygväg de enskilda individerna tagit till de afrikanska övervintringsområdena.

Susanne

En växande koloni

Petra, Astrid och jag hjälptes alla åt vid den planerade genomgången av kolonin på Ekologihuset under en eftermiddag i juli. Förhoppningen att hitta fler påbörjade bon och nya par som börjat etablera sig i kolonin infriades. Satsningen att spela tornseglarnas boläten under föregående år och åters sommarmånader har tydligen varit fruktsam och vi kunde konstatera att bobygge påbörjats något lite eller helt ock hållet i fler än 10 holkar. I några ytterligare holkar hittade vi endast några enstaka limmade fjädrar, eller något lite strån, en papperslapp eller i tre fall, helt gröna, men nu torkade växter. I ett bo satt två trollsländevingar fastlimmade. Växterna såg ut att vara kamomill, en starkt doftande växt, som möjligen kan brukas även av seglarna för att hålla ohyra på avstånd. Starar är kända att dra in växter med stark doft av samma anledning. Ny tycktes det helt röra sig om seglarnas eget arbete, eftersom de fanns i tre av bona som påbörjats. Under fjolårets inspektion hittade jag i två nya bon under byggnation där bitar av löv limmats fast i boskålarna. Lövbitarna såg ut att ha formen av en fågelnäbb och bestod endast av bitar av lövet och inte hela löv. Fantasin skenar. Hur gör tornseglarna egentligen när de hittar sitt bonaterial? Var tar de materialet? Från träden? Från växterna på marken? Imponerande tanke. Kan de kanske välja så precist att de tar växter med stark arom?

Vid inspektionen hittade vi också två icke häckande par ligga och bevaka sina holkar under dagen, typiskt för de nyförälskade tornseglarna som vill förhindra att någon annan seglare tar över deras uttänkta häckningsplats. I sex av bona finns i år ungar och några av dem ringmärkte vi vid besöket. Kanske kommer någon av dem att återvända till kolonin, som nu borde har en stor potential att tillväxa rejält. Jag ser verkligen fram emot att följa utvecklingen de kommande åren och hoppas vi ser ett ökat antal häckningar redan nästa år.

Susanne

Tropisk hetta på vinden

Anders och jag reser till Harju i Finland och fortsätter arbetet med att återfånga tornseglare med ljusloggar. I Harju jobbar Heikki och Hannu med fångst och ringmärkaren Heikki har ringmärkt och studerat seglarna här i över trettio år. Kolonin ligger i ett kulturskyddat gammalt trähus som nu är jordbruksskola. Här har tornseglarna tagit över och häckar i de i huset inbyggda fågelholkarna, som en gång var avsedda för starar och som skulle rädda befolkningen från svält under den kritiska vårperioden. Man åt helt enkelt upp stararnas ungar när det var ont om kött under vårmånaderna.

Vi har prickat in en av sommarens varmaste dagar och tvingas arbeta högt under tegeltaket på vinden när yttertemperaturen mäter +31 grader C. Inomhus är det betydligt varmare och svetten rinner kontinuerligt under återfångst, märkning och montering av nya loggar. Arbetet tar de varmaste timmarna i anspråk. I holkarna ligger ett antal väl födda ungar som inom några veckor kommer att lämna sydöstra Finland för varmare trakter i Afrika. Frågan är vilket område de siktar mot? Kanske tar de en östligar eväg än de vi följt från södra Sverige? Med ett ”på återseende” ringande på läpparna tar vi farväl till Hannu som lämnar oss vid Helsingfors flyglats några timmar senare. Nu styr vi åter kosan mot fagra Roslagen.
Susanne

Med holkar i bagaget

Anders och Astrid hämtade upp mig på Arlanda efter det att jag vinkat adjö till Jan som reste vidare söderut. I packningen fanns de tre tornseglarholkar som jag fått av Börje för att testa om jag skulle kunna attrahera tornseglare att häcka i holkar även i södra Sverige. I Roslagen finns fina seglarkolonier i mindre byar, men alla utom något enstaka par häckar under tegelpannor på äldre hus och hus där hängrännorna sitter tillräckligt lågt för att de skall kunna flyga in under tegelpannorna. Tack vare att mina förstående föräldrar en gång visade sig så lyhörda till deras dotters bönfallande vädjan har vi nu fortfarande tornseglare häckande i samma omfattning under det omlagda tegeltaket. I en av tallarna utanför stugan satte vi på Dokkas-Hakkas-Sammakko-manér upp alla holkarna i samma träd. De skall få sällskap av fler är min plan.
Susanne

Palt och adjö

Fältarbetet i Hakkas har nu avslutats och med Börjes och de andras stöd och gästfrihet lämnar vi Hakkas med visst vemod efter årets besök. Vi lyckades fånga sju tornseglare med loggar på denna mycket nordliga lokal och nu återstår besök vid några andra platser innan vi kan avsluta årets fältarbete med tornseglarna. Det blir ett spännande nöje att arbeta upp de data som finns och analysera de olika populationernas flyttningsrörelser. Som avslutningsmiddag bjuder Börje på en uppskattad blodpalt med kokt älgkött och mättande varm buljong. Oj vad gott! Med i packningen finns både tornseglarholkar och hjortron… Jan och jag ser fram emot nästa besök hos våra vänner i norr!
Susanne

En nyfiken med tre tår

I Sangervaara får vi jobba länge med fångsten. De gamla seglarna verkar vara borta en stor del av dagen för att fånga föda och återvänder inte så ofta för att mata ungarna så här års. Vi diskuterar och funderar och gissar att antagligen är ungarna här fortfarande ganska små och dessutom kanske inte alla ännu kläckts. Ibland stannar tornseglarna ända in i början av september innan de ger sig av från dessa nordliga häckningsområden. Bäst som vi jobbar med att åter sätta upp nätet vid en av holkarna flyger en tretåig hackspett och slår sig ner på en gren i tallen ovanför, uppenbart nyfiken. Och så ger den sig iväg igen. Kort därefter landar den tretåige åter i tallen (eller var det en ny?) för att sedan sätta sig i toppen av en av våra nätstolpar. Vi håller fortfarande stolparna och försöker få dem på plats medan den nyfikna hackspetten släpper greppet om stoplen, flyger ner i en brant båge och landar pladask i en av nätets fickor. En oväntad och uppmuntrande fångst!
Susanne

Nygräddat

Varje dag vaknar vi av att den vedeldade ugnen i bygdegården har tänts och att degen jäser i bagarstugan. Hela huset fylls av doften av nygräddat. Hundra Hakkas Hälla kakor gräddas varje dag av Anny och hennes väninnor och de förser det lokala kafeet med bröd till laxmackorna. Frukostbrödet är nygräddat och Jan och jag får en flygande start innan tornseglarna skall fångas i Hakkasområdet. Idag står Sammakkosjön på tur och vi skall besöka Kenny för att åter försöka fånga vid en av holkarna vi försett fyra tornseglare med loggar ett år tidigare. Nätfångst utanför bona är utmanande när vi talar om 5-7 meter upp till bohålet från marknivån. Hela tomten hos Kenny är fylld med seglarholkar och dessa drar både häckare och icke-häckare till sig. När de yngre prospekterande fåglarna närmar sig i stora skaror och besöker holkarna för att se om de är bebodda flyger de i rusande fart och skrikande tillsammans. Ibland är de upp emot 20-30 individer i en flock, sk ”screaming-parties”. De slår an mot holkarna och kan om det finns häckande fåglar inuti få svar inifrån de bebodda holkarna. I rask följd fångade vi 4 individer vid en sådan flygmanöver vid en av holkarna, och det blev förbryllande att gissa vem som hörde till holken och vem som bara kollade läget. Jakten går vidare och vi har återfångat fyra individer nu, men vi hoppas på fler.
Susanne